Vi var i min fästmös hemstad helgen kring den fjärde advent. Åt julbord hos hennes mormor och passade på att på kvällen hälsa på några vänner som bor där. Jag har alltid beundrat dem, de bor i ett hus, har två traktorer, laggård med några kor och ett par får. Vi skulle hämta den sista biten av det halva får vi köpte av dem i höstas, numera förädlat till en rökt fårfiol.
Det är trevligt, vi dricker glögg och pratar. Vi kommer in på jordbruk och det visar sig att våra vänner, eller i alla fall mannen i förhållandet, har fått upp ögonen för att oljan i världen kommer att ta slut förr snarare än senare. Min fästmö berättar då om vårt välfyllda skafferi och om hur jag arbetar för att bygga upp ett lager för just sådana oförutsedda händelser. De följande två timmarna tar männen över samtalsutrymmet helt. Vi börjar prata om det mesta survivalist- och självförsörjarrelaterat.
Och oavsett hur foliehattiga vi kan verka så är det inte helt dumt att ha en väska packad med lite kläder, kontanter och digitala kopior på familjealbumet. De kände ju någon som räddat sig ut ur ett brinnande hus utan mer än bara kalsongerna på kroppen kvar. Och egentligen skulle man ju kunna ställa den i laggården eller i lillstugan. Alla hus brinner ju förhoppningsvis inte ner på en gång.
Jag måste ha ordnat så att vi är väl förberedda för han säger att jag mer och mer börjar vara en idol för honom. Jag som har sett han som en av mina stora förebilder när det gäller förberedelse. Men man kan lära sig av varandra. Och vi fick en inbjudan att packa våra saker och komma när helvetet brakar lös. Och en väldigt löst flygande tanke om en av granngårdarna yttrades i alla fall.
Innan vi går hem frågar han mig ”finns det fler som oss?” Och svaret är ju förståss; Ja, fler än du tror.
